förlåtförlåtförlåt. 

jag vet inte alls vad det är med mig, hänger upp mig på småsaker och blir irriterad på alla för ingenting. känns som om allting jag gör blir fel när jag bara menar väl egentligen. jag har ångest för att åka tillbaka till skolan, jag vill vara hemma hos mamma pappa och martin, irriterad för körningen inte går som den ska, jag har slitit som ett djur i 6 veckor vilket gör att jag däckar kl 9 på kvällen då jag egentligen borde plugga till körkortet. nu har jag fastnat på repetionerna och fattar ingenting, eller jag kan ju det egentligen men det går ändå fucking åt helvete. vilket gör att jag bråkar mer&mer med mamma när jag inte ens träffar henne varje dag, vilket gör att jag känner mig som världens sämsta dotter när ingenting av det här är hennes fel. jag vet att jag gör fel när jag blir sur på henne, pappa och martin för ingenting men det är ingenting jag kan göra något åt just nu, jag känner mig verkligen hemsk. förlåtförlåtförlåt.

jag känner inte igen mig själv längre, var är den maria som tog livet med en klackspark, den maria som gjorde något åt saker -istället för att backa undan och hoppas att alla problem löser sig av sig själva.  

jag känner mig svag, vilket jag inte gjort på flera år, har väl fått en sån 30-års kris i förtid, för jag har världens bästa pojkvän som stöttar mig i vått och torrt och som verkligen inte förtjänar mina hysteriska utbrott som kommer från ingenstans. 

Jag älskar dig över allting annat martin, du får aldrig tro någonting annat. 

förlåt mamma och pappa för allt jag ställer till med, jag älskar er också egentligen, det är bara att jag är så trött på allt just nu.