i måndags avlivades min älskade vän santos. och saknaden är enorm, han var 29 år gammal och älskad av många.

jag började sköta om honom för 6 år sen, då kändes han fortfarande som en 5 åring, och fick ibland för sig att bete sig som en också. han älskade livet, med en speciell personlighet som man bara älskade. han var en sån häst som alltid valde sina ryttare, även om han alltid var bussig och snäll var det bara vissa som verkligen fick komma honom nära och jag hade turen att få vara en av dem. Jag har haft 6 underbara år med den hästen, 6 underbara år som ingen kan ta ifrån mig, och 6 år som jag aldrig kommer glömma. 

Jag har flera underbara minnen med Santos, uteritter med evelina när vi galopperade förbi golfarna som hejade när vi kom dundrande på grusmarken. En tyst julaftonsmorgonritt, när det bara var jag och Santos, en barbackagalopp över nysnön i gryningen med tomteluva på hjälmen och röda lindor på Santos. 

Även om de flesta av mina minnen med Santos kommer från uteritter har jag ju även självklart tränat med honom, stenhårda dressyrpass och hoppning över småhinder både ute i skogen och inne i paddocken. Det kändes som om man kunde klara vad som helst med honom. 

Jag har älskat dig från första stund Santos -min vän, och jag älskar dig fortfarande, även om du inte längre finns kvar här hos mig. Men du har en enorm plats i mitt hjärta och jag hoppas verkligen du har det så bra du bara kan nu där uppe i trappalanda. Ditt minne kommer alltid leva kvar här bland oss. <3